14.40
Världen uppfattas verkligen olika av precis alla. Ingen ser på världen precis som jag gör (även om Ante och jag ser väldigt lika på världen). Jag tror inte på ödet, Gud, ett liv efter döden eller att det finns en särskild mening med att just jag vandrar på jorden. En gång råkade jag tala om för en klasskamrat att jag ofta vaknade på nätterna och såg ett litet barn vid fotänden av sängen. Hon är helt övertygad om att det spökar hos mig. Jag tror att det är vanligt att man drömmer samma dröm flera gånger. När man vaknar ur drömmen är man lite "borta" och hjärnan lurar ögonen. Barnet försvann ju när jag vaknat till. Fast det var jag som upplevde drömmen och inte hon, är hon övertygad om att jag ser spöken och jag är övertygad om att det inte är så. Jag vaknar ofta av att jag tror att det är spindlar i sovrummet, men när jag (läs:Ante) tänder lampan och grundligt letar i varje skrymsle finns inget spår efter någon spindel. Är detta spökspindlar då eller?
~~~
Jag har förståelse för att många tror på Gud, ödet och spöken och självklart får alla tro vad de vill-jag uppmuntrar till detta då det kan leda till mycket intressanta diskussioner. Jag tror dock att människor tror på detta för att de vill att det ska vara sant. Man vill känna att livet har en mening att det finns något mer. Jag önskar att jag trodde det, men är alldeles för cynisk och realistisk för att lyckas. Jag tror att allting har en realistisk förklaring, vi är bara inte alltid tillräckligt kloka för att se den. Jag tror på slumpen och på vetenskapen och på att det finns en önskan inom alla människor att vara behövda.
/Y
3 kommentarer:
I risk för att låta gammal. Jag tänkte ungefär som dig för ett par år sedan. När jag läste filosofi fastnade jag för den materialistiska varianten. What you see is what you get typ. Det var deprimerande, eller det blev det med tiden. Jag trodde inte heller på något särskilt och man kan ju inte bara börja tro på något man inte tror på oavsett hur enkelt och rosa-moln-aktigt livet skulle bli då. Ändå önskade jag att jag inte haft min lite kalla syn för den gav inte mycket glädje. Det kändes ändå tomt, mest aspekten av döden som jag därför helt undvek att tänka på. Skulle man bara försvinna? Det går ju inte att greppa och därför gav det mig ångest.
Flera år senare läste jag "Kärleken, lyckan och meningen med livet" som en hel studio full av ameriakanska operah-anhängar lovordade. Mest för att jag ville se vad de pratade om. Det blev lite av en vändpunkt, ungefär som de sa vilket kändes lite löjlígt. Jag kände bara en sak när jag läst den - jag vill ha meeeer! Så jag läste alla Paolo Coelhos böcker som jag tidigare tittat i men tyckt varit tråkiga. Jag tror att man måste söka för att gilla dem.
Kanske var det min ålder, jag började närma mig trettio, det kanske är någon kris? Eller kanske var det boken. Hur som helst började jag fundera där och det ledde till en hel del läsning, sökande och diskussioner med andra. Nu har jag en lite annan syn även om jag inte stenhårt tror på något.
Den senaste sliskboken The Secret önskar jag var sann och jag försöker tro på varje ord som står i den. Munken som sålde sin ferrari är också fantastiskt bra.
Jag avslutar nu för att få slut på den här kommentaren innan den blivit en bok. Det vore kul om du hade tid och lust att läsa "Kärleken..." och dela med dig om vad du tyckte. Jag lånade ut den till en vän som nu köper den till alla hon känner :)
Den kommer som film med Julia Roberts om Tuva Novotny nästa år också tror jag, men läs boken!
Jag ska läsa boken, men känner mig inte hoppfull om att den ska vända mig:) Håller på med en annan Coelho bok just nu som jag än så länge inte fastnat för (Häxan från Portobello). Känner mig heller inte särskilt deprimerad (än i alla fall) över att jag tänker som jag gör, snarare upplyst faktiskt! Som om att jag förstått att meningen med livet bara är en fråga som människor känner ett behov av att besvara, meningen existerar inte eller är i alla fall olika från individ till individ, vad man väljer att göra till sin mening.
Skicka en kommentar