Ibland känns livet så perfekt att jag bara går och väntar på att allt ska haverera. Visst finns det alltid plats för förbättring, men på det stora hela skulle jag säga att jag är lycklig och väldigt nöjd med mitt liv. Om man bortser från min ständiga oro om att allt ska rasera vill säga. Kan man vara lycklig och ständigt oroa sig samtidigt? Räknas det som lycka då?
Igår var jag med M till BVC där barnmorskan visade lite oro över alla smultronmärken som dykt upp på M. Hon sa att det förmodligen inte var något att oroa sig över och att hon skulle prata med barnläkaren. Eftersom det inte sitter några märken som kan bli i vägen för amning eller andning är det förmodligen inget som M kommer besväras av, men i vissa, ytterst ovanliga fall, har det hänt att ett smultronmärke sätter sig på insidan i kroppen, på exempelvis levern, och då krävs operation. Givetvis blev jag övertygad om att just det ska hända och att M kanske ska sluta andas så jag har sovit sjukt dåligt i natt och vakar som en hök på att vi eventuellt måste åka in akut. Jag vet att det är onödigt, för M verkar må ovanligt bra för en bebis. Hon växer som hon ska och är alltid glad och ler som en liten sol när hon får uppmärksamhet. Men i alla fall... Något måste ju gå fel snart. Jag får kanske inget jobb inom mitt karriärval sen och måste arbeta lågavlönad i resten av mitt liv. Jag tar i och för sig gärna det scenariot om det innebär att familjen och släkten får må bra och vara friska. Fast givetvis skulle jag väldans gärna jobba med miljöfrågor som jag brinner för!
/Y
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar