Vårdeppigheten.

Normala människor blir lite lätt vinterdeppiga när de färgglada höstlöven faller av träden, mörkret och kylan kommer krypandes och man inser att det är en mindre evighet kvar till ljuset och sommaren. Helt normalt, på gränsen till naturligt och vedertaget. Icke normala människor, som jag själv, blir istället deprimerade på våren. Jag mår dåligt av att jag inte är ute mer och tar tillvara på de fina dagarna. Även när jag varit ute och njutit känns det som om jag borde vara ute mer. Att dessutom ha en son som inte vill gå ut gör inte saken lättare direkt. Jag mår dåligt av allt som borde göras här hemma, men som jag inte orkar ta tag i, mår dåligt över att tiden rinner iväg och inte räcker till. Mår dåligt av att jag inte varit och klippt mig på 5 månader, att jag inte har råd med nåt utöver räkningar och mat. Mår dåligt över att jag fortfarande inte kommer i mina normala kläder, att jag inte gjort back-up på bilderna i datorn, att vardagsrummet fortfarande är orenoverat och M inte har nåt rum, över all skit som går på TV... Känner mig konstant trött och outvilad. Antar att deppigheten grundar sig i att jag inte har ett miljörelaterat jobb. Kommer inte ut så mkt tjänster just nu så det känns lite hopplöst. Blir nog mer plugg till hösten. Jag som sett så mycket fram emot en normal stabil inkomst och att äntligen få utnyttja mina kunskaper! Nu ska jag sluta klaga. Jag vet att jag har det bättre än många andra och att mina problem är futtiga och att allt kommer lösa sig! Nu ska jag ta mig i kragen och gå och leka (inomhus of course) med F medan M sover middag!